xiluva

Ja herregud! Nu är det inte långt kvar tills skolan är slut, vi går nämligen ut på praktik de fyra sista veckorna inna studenten så inte mycket tid kvar i skolan och absolut inte mycket tid kvar till gesällen! Herrejisses! Hur ska detta gå?

Ska bli gött när det är över men å andra sidan är det en hel del jobbit kvar efter det!
Jobba på allvar och kankse måste jag lära mig att faktiskt visa vad jag går för... Jag oroar mig så mycket men när jag är lite mer possitiv som här om dagen när jag gick hem och andades in den underbara vårluften. (Den var precis så som vårluft ska vara; betydligt fuktigare än vinterluften men den ger ändå bara en försmak av den underbart väldoftade fuktiga sommarluften. Sicken poet jag är!) Tänker jag att: Herregud mitt liv har just börjat och hur illa kan det egentligen gå?
Får jag inget jobb i Halmstad går det att flytta och skulle jag inte få nåt alls kan jag alltid hitta på något annat, kassan på ICA eller varför inte, om jag nu skulle bli av med ett finger, söka in på en helt annan utbildning och skulle det gå helt åt helvete har jag min mor och far kvar. De skulle alltid hjälpa mig det finns alltid rum för mig där.

Som sagt, hur jäkla illa kan det gå? Jag har hur många utvägar som helst på varje problem jag kan tankas stöta på, det lilla jag gör nu har egentligen ingen betydelse på det stora hela. Visst jag lär mig av alla jag stöter på även de som inte gör mig gott. Eller kankse ännu mer av dem. Men ingen kan säga mig vad jag kan eller inte kan göra. Eller för den delen bore eller inte borde, hon bestämmer ingenting och hon kan aldrig begränsa mig! Jag är, som alla andra, född fri och ingen kan stoppa mig eller någon annan från att göra vad de vill!

Gud vad personlig jag blev men det spelar väl ingen roll, nästan ingen läser och särskilt ingen som inte borde!